Är hemma hos Moa så äntligen kan jag lägga in bilderna från Melissa Horn-konserten!

Skriver just nu på mitt 2000:ende inlägg. Den första april 2009 började jag blogga, och nu - ungefär 2½ år senare har jag lyckats skriva ihop 2000 inlägg. Många frågar hur jag orkar, men då undrar jag bara vad det är som skulle vara jobbigt. Bloggen stärker mig och den har många gånger hjälpt mig på olika sätt och vis.

När jag började blogga såg jag det som en flyktväg, en slags hobby som jag försökte ersätta ensamheten med. Det var i slutet av sjuan och precis som för de allra flesta i den åldern kändes livet som ett helvete och i takt med att jag bara en månad tidigare hade blivit av med allt jag ägde och alla jag hade, kände jag ett stort sug efter att ha kontakt med någon. Någon blev till ett femtiotal och jag trodde att jag började förstå det här med att blogga. Jag var på den tiden beroende av statistik och trots att jag i början inte hade mer än 10 läsare om dagen blev jag helt uppspelt om jag hade fått någon ny. Jag kollade statistiken flera gånger i timmen och var verkligen beroende.

Efter ett tag förstod jag hur man fick läsare och det var genom att kommentera, kommentera och kommentera. Flera dagar i veckan ställde jag in planer för att kunna komma hem så fort som möjligt till datorn för att kunna gå in på andra, helt okända personers bloggar vars blogg jag hittade genom en slump, gå till det översta inlägget och på sin höjd läsa i genom det och sen slänga in en helt ointressant kommentar som något i stil med "fin blogg". Sen kollade jag igenom det inläggets kommentarsfält och hittade kanske 10 nya bloggar att gå in och kommentera på. Oftast fick man svar väldigt snabbt och en ointressant konversation satte igång. På något konstigt sätt fann jag det här underhållande och satt många eftermiddagar och sena kvällar framför bloggen och svarade på kommentarer och bloggade. Vissa dagar bloggade jag omkring 10-12 inlägg om dagen. Men de inläggen var för det mesta tråkiga och ointressanta och jag öppnade aldrig upp mig själv, utan stängde istället in mig i någon form av anonym bubbla och låtsades att mitt liv var på topp och att allting var roligt, när jag egentligen mådde väldigt, väldigt dåligt och hoppades att någon skulle läsa mellan raderna och hjälpa mig.

Efter några månader insåg jag hur otroligt onödigt det var att kommentera andras bloggar som jag inte brydde mig om, för att sen få läsare på det sättet. Sanningen är att de flesta inte var riktiga läsare, utan folk som precis som jag - klickat in sig på bloggen för att kommentera och på så sätt få läsare. Få personer läste egentligen vad jag skrev och det var ju inte på det sättet jag ville ha besökare, jag ville även ha läsare.  Trots att det tog ett tag för mig att inse så gjorde jag det tillslut och så slutade direkt med min lilla hobby och ersatte den med något mycket bättre – riktiga vänner.

Men kommentar-tiden var självklart delvis rolig, jag fick ett besöksrekord på över 400 personer och jag hamnade även på blogg.se´s hemsida där de listar dagens topp 20 mest besökta bloggar. Idag bloggar jag bara för min egen skull, jag ser bloggen som en öppen dagbok där jag delar med mig av en ganska stor del av mig själv och mitt liv, min bakgrund och min framtid. När jag bloggar gör jag det för att jag vill och inte för att jag måste. Jag känner inte längre samma krav som jag gjorde för några år sedan då jag fick panik om jag inte uppdaterat på någon timme. Nu uppdaterar jag när jag har tid och lust och försöker att göra några kvalitétsinlägg då och då, så att ni och jag ska förstå att det inte är så ytligt alltihop. Jag kollar väldigt sällan statistik men vet att jag har en del läsare, det är jag ganska förvånad över då jag inte marknadsfört min blogg alls, har aldrig gått ut med den på till exempel facebook, utan den står bara på mina ”webbplatser”. Men det verkar som att de flesta som tittar in hit stannar och det är ju väldigt roligt att mitt liv och mina texter är så pass intressanta.

Förra månaden tjänade jag mina första riktiga pengar på bloggen och det är jag väldigt stolt över. Det är verkligen inte syftet med det hela, men självklart en rolig del. Jag har även fått mycket gratisprodukter genom bloggen, till exempel om jag skrivit om någon vara eller liknande. Jag skulle dock aldrig skriva om något som jag inte vill eller stödjer bara för pengar, utan bara om det känns rätt.

Jag är väldigt glad över tanken att om 5 år kunna gå tillbaka till kanske just det här inlägget och se hur jag tänkte och vad jag gjorde då. Det är väldigt viktigt för mig att aldrig glömma någonting och bloggen har skapat en möjlighet för mig till att aldrig behöva göra det. Jag älskar att gå tillbaka i arkivet, det är något jag gör nästintill dagligen. Jag har inga planer alls på att sluta blogga, utan jag fortsätter tills jag tröttnar och har jag inte tid eller inte känner för att blogga någon dag så gör jag inte det – svårare än så behöver det inte vara.

Ibland skrämmer tanken mig över att vem som helst från vilket ställe i hela världen bara kan googla mitt namn, hitta den här dagboken och sen läsa om varje liten detalj av mitt liv, utan att jag har en aning om vem det är.  Men så är det med internet och det ska inte hindra mig. Publicerar nu stolt mitt 2000:ende inlägg och jag ser fram emot att skriva minst 2000 till.

Blev en spontanare idag, Moa och jag drog till Danne runt 8-tiden, sen var vi typ på förfest hos hans granne. Tillsist bestämde vi oss för att dra till Cornelia på Halloweenftest. Där var det riktigt roligt och alla var jättebra utklädda (Moa och jag var cowboys) (Linnea sorry att jag lånade din hatt som du glömde hos mig). Efter nån timme där började det spåra rejält och efter att Q krossat en ruta och jag fick agera läkare dags att dra. Han fick iallafall åka till sjukhuset och sy handen. Hade riktigt roligt fram tills dess iallfall och dansade en massa.