Jag lever ett annat sorts liv nu. Jag har vuxit upp, blivit självständig och mer medveten om livet. När jag hade Regina förstod jag inte hur lyckligt lottad jag var, för jag hade egentligen aldrig provat på något annat. Jag hade aldrig varit hästlös och sen jag började tävla vid 7 års ålder satt jag alltid på en vinnarhäst. Efter varje tävling kom vi hem med minst en blå-gul rosett och det var något i det som var så självklart. Jag visste precis hur jag skulle rida henne och vad hon var kapabel till. Jag visste precis hur snäva svängar hon klarade av att ta och jag visste att det inte spelade någon roll hur fel vi kunde komma på ett hinder för hon hoppade ändå, hon stannade aldrig någonsin. Hon var verkligen mitt allt och ställde upp vad det än gällde.  Jag vet att man bara får en sån häst i livet och Regina var min.

Jag skulle fylla 14 det året vi sålde henne. Jag var fortfarande så omedveten om vad som fanns utanför hästbubblan jag levt hela mitt liv i. När den väl sprack och verkligheten kom i kapp mig gick jag in i en depression som egentligen varade till i höstas. I 2 ½ år gick jag runt och var konstant ledsen och det fanns en jobbig, dyster känsla i mig som hindrade mig från att börja på nytt. Jag hade då stämplat mitt liv som levt och det kändes alltid som att något fattades, och fast jag visste så himla bra vad det var - var jag livrädd att ta tag i det.

Till en början klarade jag inte av att ens se en häst. Åkte en transport förbi tittade jag åt ett annat håll och om någon började prata om Regina gick jag därifrån.  Det fanns ingen annan häst i mitt liv och jag visste att det inte skulle komma någon heller, så mitt hjärta lämnades helt öppet - utan någon annan att ens försöka fylla det med. Efter några månader utan häst började jag lite försiktigt med att rida Jess. Han fick mig att inse hur mycket jag saknat ridningen och trots att jag inte red han mer än en gång i veckan mådde jag så mycket bättre. Men någonstans fanns en otrohetskänsla mot Regina och jag kände mig skyldig så fort jag red på någon annan.

Den känslan försvann tack och lov mer och mer och jag kunde verkligen börja njuta av ridningen igen. Jag var livrädd över att tappa kunskaper i ridningen och fastän jag tappade en del fanns själva grunden kvar i mig.

När jag gjorde mitt gymnasieval var det inte ens på tal att välja ett hästgymnasium, trots att hästar var mitt största intresse så följde jag hjärnan istället för hjärtat. Dessutom tyckte jag inte att jag passade på ett hästgymnasium, jag hade trots allt missat 2½ år av utveckling och lektioner och jag hade alldeles för lite erfarenhet av andra hästar tyckte jag. Jag hade svårt att se mig själv som en ridskoleryttare eftersom jag alltid varit privatryttare, och det skulle bli så jobbigt att alltid behöva förklara att jag "haft en häst men inte har någon längre".

Men i höstas bestämde jag mig för att ta tag i allt. Jag hade inte varit på ridskolan på 3 år men en dag åkte jag ner dit och anmälde mig till hoppspecialen på den nya hopphästen de fått in, Maggie. Jag var så himla nervös på första hopplektionen, efter att inte ha hoppat på tre år var det självklart att jag tappat mycket och glömt mycket, det visste jag redan innan men jag visste inte hur mycket. I mitt huvud räknade jag fortfarande b-ponnyavstånd och även b-ponnyhöjden fanns kvar i mig. Nu satt jag på en "stor" d-ponny som jag aldrig ridit förut och skulle alltså prestera och visa alla att hästklara fortfarande fanns kvar. I början var det jobbigt att möta alla gamla bekanta hästmänniskor i stallet, ingen hade sett mig där på 3 år och de flesta trodde väl att jag lagt av. Somsagt, jag hade mycket att bevisa och inte minst för mig själv.

I takt med den första hopplektionen bytte jag även gymnasium, till Real - hästgymnasiet. Insåg att det var det här jag skulle göra, åtminstone första året. Hade som sagt tagit tag i mitt liv, och ja, tänkte - "go hard or go home". Det var egentligen här själva bevisningen började. Nu skulle jag inte bara bevisa för ridskolan att jag fortfarande kunde rida, utan nu skulle jag även bevisa det för en helt ny klass som till en början dessutom avskydde mig. Skulle även bevisa det för helt nya ridlärare och inte minst för mina föräldrar som var väldigt skeptiska till Real och hästlinjen.

Men veckorna gick, klassen började acceptera mig och hopplektionerna på Maggie gick bättre och bättre. Det var så småningom dags att välja praktikplats, som jag alltså skulle vara på en dag i veckan i hela ettan. Funderade en del men valde att vara på ridskolan i Ockelbo, då jag fått klart för mig att jag inte skulle behöva mocka och liknande utan istället sköta själva hästdelen med ridning och tillbehör. Jag fick genom praktiken och hopplektionerna större del i klubben och efter yttligare några veckor blev jag tillfrågad att vara med i US. Tog mer och mer ansvar och började så småningom att börja hålla egna lektioner, främst shettislektioner men även en del andra. På skolan lärde jag mig otroligt mycket och det var då jag började inse vad lite jag egentligen visste om hästar - det fanns ju så himla mycket mer att lära! Och det gjorde jag. Pluggade hårt till proven och gjorde alltid mitt bästa på lektionerna. Jag var verkligen inte den bästa ryttaren i klassen men kämpade iallafall på. Det var många gånger jag kände mig helt kass och i och med att man bytte hästar varannan vecka var det många som inte passade en.

I oktober startade jag min första tävling efter många års tävlingsuppehåll, och om det var någon gång det verkligen kändes som att jag hade mycket att bevisa var det då. För där fanns alla jag tidigare tävlat och vunnit mot, jag hade ändå "skapat mig ett namn" som inte nämts i högtalare på flera år. Folk visste vad jag hade haft för häst innan och de flesta tog säker för givet att jag skulle komma med en liknande nu. Men där jag kom jag - med en ridskoleponny och slitna shortshaps och hade inte en tanke på att vinna. Men det struntade jag i för jag var bara så himla glad, jag var "back in the game" och tillsammans med Maggie nollade vi vår första LD.

I början på året blev jag tillfrågad av Malin att bli medryttare på hennes nya häst Swiftdon (Donne). Hon hade kollat när jag ridit och tyckte att jag red bra och hade en bra hand med hästar. En finare komplimang kunde jag inte få, tackade ja på direkten till att bli medryttare på den gigantiska hästen som jag egentligen var lite smårädd för. Han var stor, stark och kanske egentligen mer häst än vad jag klarade av. Men varje pass med han gick bättre och bättre och trots att han var en dressyrhäst tyckte jag att det var riktigt roligt. Någonting jag aldrig trodde att jag skulle tycka då jag alltid avskytt dressyr och aldrig riktigt förstått grejen med det. Men Donne lärde mig så pass mycket på en väldigt kort tid och där någonstans började jag förstå hur roligt dressyr faktiskt var.

Jag red nu väldigt många hästar i veckan, fler än vad jag någonsin kunnat drömma om. Varje måndag red jag i skolan, varje tisdag red jag dressyrlektion på Donne, hopplektion på Maggie och 1-3 ridskolehästar på praktiken. Sen red jag flera andra dagar i veckan på olika hästar, främst på Donne och Maggie då men även på en del andra. I och med att jag börjat förstå det här med dressyr gick det även bättre och bättre, det kändes verkligen som att jag utvecklades och att det inte bara var hästarna som lärde mig utan att jag faktiskt kunde lära dem också.

Just nu är det maj, snart juni. Idag hade jag min sista praktikdag i ettan och i och med att jag kommer läsa natur var det också den sista praktikdagen någonsin. Det är väldigt ledsamt med tanke på vad mycket det givit mig och hur kul jag haft. Sen i höstas har jag lärt mig så otroligt mycket, jag har blivit en mycket duktigare ryttare men också duktigare på allting som är kring hästarna. Jag går nu med huvudet högt i klassen, i stallet och på tävlingar. Jag känner inte längre samma känsla att jag måste bevisa någonting längre. Jag är tillbaka och det är mer än någonsin. Jag har tillåtit mig själv att gå vidare, även om Regina alltid lever kvar i mig. Hon är orsaken till att jag gör allt detta och till att jag vågar. Det är svårt ibland att stå på egna ben, att rida alla dessa hästar, hålla dessa lektioner, ringa dessa samtal och bära allt ansvar till allt som är runt om. Det är så pass mycket mer än det lilla jag skriver ner i den här bloggen som jag gör. Ibland tar jag på mig för mycket men det är mest för att jag vill så himla mycket.

Jag har knappt ett spår kvar en depressionen, när jag tänker på Regina blir jag givetvis ledsen men jag försöker omvandla det till glädje och stolthet. Hade inte kunnat haft en bättre barndom men det är dags att inse att den är över nu. Jag har som sagt börjat om och lämnat ett av dem bästa kapitlen i mitt liv. Det nya kapitlet tog fart i höstas och som det är nu svävar jag fortfarande på dem molnen. Jag lever ett nytt liv nu, är självständigare och med medveten om livet. Jag är inne i en hästbubbla helt klart, är beredd på att offra allt för det här och fastän jag inte har någon egen häst har jag tillåtit mig själv att falla för andras. Jag förstår som sagt nu hur lyckligt lottad jag var som hade Regina, men jag förstår också redan nu hur lyckligt lottad jag är som får ha alla dessa chanser och möjligheter som jag har nu.

Min största dröm är att ha en egen häst igen, och jag vet att jag inom några år kommer ha en. Men jag känner ingen stress över det utan vet att när möjligehten kommer så tar jag den. Jag lovar mig själv att aldrig sluta rida och att alltid vara omgiven av hästar, för det finns ingenting som gör mig så glad och det är den här jag är, den här jag vill vara och den här jag vill bli ihågkommen som. Men som sagt, jag har slutat leta efter toppen för jag står på den.

Och mitt älskade hjärta - jag saknar dig så. Försöker tänka att du bara är en himmel bort. Jag lever för dig <3